Trevande
Jag, mig, mitt..
Sveksamhet
Ensam kvar
När jag var liten ville jag gifta mig med min pappa. Han var trygg, stor och stark och rolig. En sån pappa gjorde mig stolt och glad. Min mamma stod för lugnet och behagligheten i tillvaron. Hon nynnade sånger mjukt i mitt öra, hon strök pannan med mjuk, sval hand och hon lagade mat som smakade himmelskt. Min vackre storebror var äventyret personifierat. Aldrig visste man bad som kunde ske, och jag fick alltid vara med. Ett av mina tidigaste minnen handlar om promenad till Gunnars Frukt, med handen i Anders sträva buspojksnäve, salta grodor och klättring uppför klippan bredvid Sobelpäls.
Åren gick. Jag blev stor. Jag är medelålders och alla tre har lämnat mig. Det gick så fort. Jag hann bli ert stöd i livet, i alla fall ibland. Jag saknar er så oändligt.
/er Eva (Libban)
Kärlek
Dessa människor gör mig säker på att kärleken övervinner allt, men samtidigt osäker på hur ända in i hela friden man egentligen ska leva för varandra. Att älska handlar mycket om att respektera, att uppmuntra, att bry sig om - men det handlar också om att lita på, att i viss mån lämna ifred. Jag försöker här beskriva en balansgång som är hart när omöjllig. Min osäkerhet ligger mig ofta till last, men jag hoppas samtidigt att den leder till blottor, till öppningar och utveckling.
/er Eva
Lite kantstött
Jag borde vid det här laget vara klok och vis, sansad och balanserad, lugn och harmonisk - men - det ligger liksom inte riktigt för mig. Varje sorg, chock, uppbrott, svek, lyckoupplevelse, salighetsrus och överraskning drabbar mig med full kraft som vore jag en ung flicka. Att vid 47 års ålder fortfarande ha drömmar är kanske väl löjligt, men jag skulle inte överleva utan dem.
Jag får ibland höra att min långa erfarenhet, min gedigna utbildning och min breda kompetens borgar för långsiktighet och trygghet i de flesta sammanhang - jo, jo..det är jag inte på långa vägar själv övertygad (vilket jag inte bör ta med i ett CV!) om.
Jag resonerar ofta med mig själv att jag borde veta bättre efter alla törnar livet bjudit på men samtidigt förnimmer jag att sinnena såväl som kroppen liksom spjärnar emot likgiltigheten inför förändringar som annars lurar på alla fronter.
Jag vågar fortfarande tro att framtiden erbjuder spännande utmaningar, inte bara bistra tillrättalägganden. Jag vill och vågar tro på lyckan och kärleken. Jag älskar, avskyr, engagerar mig, precis som jag ibland undviker och avstår med samma glöd som tidigare. Jag vill inte ha tråkigt, jag vill inte bli tråkig. Jag har visioner och Gu bevare oss pretantioner. Kalla mig naiv, löjlig eller blåögd, gärna! Det här är jag.
Lev väl och lev fullt.
/Eva
förlåt
Kramar och tusen förlåt
/Eva
befriande konstigt
/Eva
Ett oförargligt vårtal
Nu är det vår!!!
Sa mormor Karin och då visste jag precis som liten flicka – och som älskade att vara hos min mormor och morfar - vad som skulle hända. Morfar Carl Eric vårstädade sin älskade klenod taxibilen – eller droskan som han sa. En stor svart mersa med dubbla baksäten. Det vaxades, putsades, polerades och dammsögs…det var så lacken och kromet bländade i solen. Taxiuniformen lämnades på kemtvätt och morfar var så stilig när han nymunderad stod lätt lutad mot bilen och rökte pipa som doftade av Borkum Riff.
Mormor vårstädade..allting skulle luftas och puffas och fixas. Gardiner tvättades, fönster putsades. Trädgårdsmöblerna skurades och dynorna piskades. Mormor hade en så där piskställning på baksidan av huset där det mesta inifrån mer eller mindre piskades livet ur så här på våren. (Det är en sällan skådad aktivitet nuförtiden)
Mormor vårbakade också – både till huset på Månstensvägen och till sommarstugan i Sandvik. Det doftade ljuvligt i hela grannskapet när hon gräddade skurna pepparkakor, vaniljhorn och kardemummaskorpor. Dessa underbara läckerheter som sen skulle ner i den där tredelade kakburken av plåt – om ni minns – en röd, en blå eller grön, och en ljusgul burk som sattes ihop till ett torn som prydde kaffebordet varje förmiddag klockan elva.
Våren var förknippad med arbete, arbete och åter arbete – för att rusta till sommaren..när ledigheten äntligen skulle infinna sig.Det här var en tillbakablick till sent 1960-tal, när jag var liten tjej med glugg i tandraden, långa flätor i håret och plåsterlappar på knäna..men egentligen ser det väl ganska lika dant ut idag 2011. Vi högtryckstvättar altaner, räfsar våra gräsmattor, tvättar bilar, målar staket och piffar i blomlådor och fönster.
Jag ställer mig själv frågan, jag ställer er frågan::: när tillåter vi oss att stanna upp och bara vara och blicka ut över vårens vidunderliga skönhet??? Nu när våren klär sig sådär grön igen – det som vi inte trodde var möjligt för bara några veckor sedan.
Igår – när jag åkte från Kinda härad, via Ydre och in i Tranås skulle jag stannat vid vägkanten, klivit ut i vitsippehavet och lagt mig raklång på rygg och tittat högt upp i himlen. Bara andats och tagit in vårens alla dofter. Men så gör man ju inte – eller hur? Det skulle ju sett väldigt konstigt ut, minst sagt, lite tokigt rent av.
Jag tycker vi ska vara tillåtande mot oss själva och mot varandra så här på våren – öppna våra dörrar, våra sinnen och gå ut … och bjuda in både vårens underbarheter och varandra. Inte bara jobba och rigga för det som ska komma, utan vara här och nu. Om vi stannar upp, öppnar upp så menar jag att vi också vågar tänka nya tankar, göra nya erfarenheter och nya bekantskaper som berikar oss.
Avslutningsvis några rader skaldade av August Strindberg – för så länge sedan:
Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden,
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.
GLAD VÅR ALLA Mänskobarn!!!
Smultronstället
Att glida ner i vattnet i morgonsolen och ta kraftiga simtag rakt ut i sjön vederkvicker på ett oöverträffat sätt. Här har få måsten regerat och som jag känner frid och ro härute finns ingen annanstans i världen. Idag var vyn utöver Torpön lika betagande som alltid. Luften lika ljuvligt frisk. Solen som alltid starkare än inne i stan. Hela stället vittnar om ett övergivande, ett vemod och en längtan efter en varsam hand. Ni alla som funnits därute; Morfar Carl Eric, mormor Karin, farbror Lennart, tant Inger, storebror Anders, mamma Mona - jag behöver bara lite tid att vänja mig vid att klara av det utan er.
/Eva
behöver andas nu
socialt begåvad eller osjälvständig
Jag får ofta höra att jag ser snäll ut, verkar glad, utåtriktad, social..det är väl okej. Men jag försöker mitt i detta mesiga flow vara målinriktad och drivande. Hur går detta till då? Det hela handlar om att jag inte har den minsta lust att driva något bara för att få rätt eller heller vara till lags. Allting måste ju ha ett syfte! Min ledarstil, ja, jag jobbar ju som chef jag försöker inte låta pretto, är vad skulle vilja definiera som demokratisk. Jag sår ett frö, presenterar en idé, och vill sen höra och verkligen rådbråka hur de som ska åstadkomma verkstad resonerar. Om inte alla är med blir det inte bra, inte roligt, inte "lönsamt".
Jag fungerar nog ungefärligen likadant privat. Jag vill ha synpunkter, mothugg, resonemang om vad, hur och varför vi ska göra. Varför skulle just min väg vara den rätta? Även om jag vet åt vart jag vill så kan jag ju missa en massa nyttigt och roligt om jag bara kör på.
När jag kommer till min 86-åriga pappa lämnar jag över som aldrig annars. Jag vilar i hans "mood". Idag ville han sjunga - och som vi sjöng! Han hmmade så konstigt när jag kom. Flera gånger..som om han tog sats för att säga något. Men istället sjöng han..med sin mörka, mjuka bas. En läsarsång. Jag kunde refrängen och sjöng med. Tanter och personal i allrummet häpnade, gapade, kapitulerade och hängde på. Pappa hade lyssnat till "armen" dagen innan och var fortfarande liksom hänryckt. Sen pratade han som sitt barndoms Rocklunda utanför Motala, om isen han var tvungen att gå över till skolan, om Jakob (farfar) som var så sträng.
Som jag har sagt förut, man lär sig mycket om sig själv genom att se andra.
Kramar
Eva
Ibland behöver man se andra för att se sig själv
Idag träffade jag min bror helt kort. Vi var på samma föreläsning. En pensionerad gudsman berättade om hur han under åren haft kontakt med långtidsdömda fångar i form av 30 dagars retreat- Fångar som småningom insett att de inte är ett med sina gärningar. Det var intressant, men det som nu så här efteråt bråkar mitt sinne är mötet med min bror Anders.
Jag har allt man kan önska, han har nästan ingenting.
Jag har hälsan, underbara barn, en ljuvlig man att älska och bli älskad av, ett utmanande och välbetalt arbete.
Anders lever i ohälsa, missbruk, sociala svårigheter, inget arbete, ingen inkomst.
Det Anders har, det får ingen någonsin glömma, är ett intellekt som överlevt alla påfrestningar. Han är en allmänbildad och intelligent människa men utrustad med ett synnerligen dåligt självförtroende. Så olika kan lotterna bli i livet för två syskon som kramats och uppfostrats av samma föräldrar.
Kramar
/Eva
pågående
en känsla av overklighet, men ändå så påtaglig
en visshet, men omöjlig att förstå
krävande, hettande, tärande, längtande, gnagande, gungande
pågående?
avvärjande..
paus
Min Mor
När jag var liten skyddade du mig från allt ont. Du röt ilsket åt vicevärden som skällde ut mig när jag gått över gräset. Du satt i kapprummet när jag var på lekskolan för att du lovat mig det. Du smet inte iväg som fröken föreslog. Du ville jag skulle känna mig trygg. Du tröstade mig, stöttade mig när jag som tonåring blev mobbad. Du åkte många mil när jag flyttat hemifrån och ändå behövde din famn. När jag ringde och inte fick fram ett ljud av förtvivlan kom du. När jag som ung mamma kände mig osäker fanns du där med råd och uppmuntran. När jag brutit upp från förhållanden har du lyssnat och lidit med mig.
Min trygga, lugna, milda och djupt älskade mamma rycktes bort så hastigt. Jag saknar dig så. Jag är vilsen utan dig.
Kramar
/Eva
Vit flagg
Det ovan beskrivna är ett ständigt återkommande scenario i min tillvaro. Den koncentration som krävs ställer mitt medvetande på stora prov. När kan jag tillåta mog att reagera från magen? När kan jag sikta lägre och låta omgivningen ta över?
Jag hissar i andetaget vit flagg, jag drar mig tillbaka. Jag återkommer.
/eva
min far
Han var stor, stark, glad, sträng och nästan aldrig hemma. Som fem-sexåring träffade jag honom oftast när han kom hem på "middag" som vi idag kallar lunch. Han doftade oljigt medan han strök de bångstyriga lockarna bakåt med stora, sträva, skitiga nävar. En potatis spetsades på gaffeln och skalet drogs av i långa, gråbruna och rykande remsor, han svor till när tummen brändes. Det byttes inte många ord mellan oss.
Vid sällsynta tillfällen var vi ensamma hemma pappa och jag. En sådan gång inträffade i Sandvik när mamma skjutsade mormor och morfar till stan, de skulle resa till Medelhavet. Mörka moln tornade upp sig över Torpön och vita gäss rullade in i viken. Pappa och jag gömde oss únder filtar i sovrummet bakom köket. Han berättade om Dusse, den korsning mellan pudel och jakthund han växte upp med. Det dundrade, blixtrade och regnet piskade. Jag kröp in i pappas famn som doftade lätt av dagens sol och svett. Han hade semester i tre långa veckor. Han log och de vackra smilgroparna gjorde ansiktet snällt.
Jag kände knappt min pappa när jag växte upp, han blev ännu mer främmande när jag beträdde tonåringens vindlande stigar. Som ung kvinna upplevde jag en dag att han respekterade mig..jag undrade varför. Han gick sex år i folkskola, växte upp i ett statarhem, arbetade hårt som slaktardräng.. han var fyrtio när jag föddes. Det är dags att lära känna pappa..
Kramar
/eva
I´m not here to please
Det råder inga tvivel om att vi alla hamnar inför faktum att anpassa oss, våra åsikter, vårt leverne. Många gånger är detta av godo. Jag såväl som du behöver stötas och blötas mot andra åsikter och förhållningssätt än enbart de egna. I annat fall utvecklas vi inte.
Någon gång händer det att både egna och andras krav på anpassning får negativa, för att inte säga ödesdigra, konsekvenser. En krypande känsla av olust sprider sig i kroppen när jag tänker på hur fel det kan gå om någon ideligen gör våld på sig själv. Men det kan vara så lekande lätt att hamna i den situationen; en situation av självutplåning på flera plan. Man väntar, väntar och lyssnar, avvaktar - och dröjer därmed med att uppfylla sina egna önskningar och behov. Man glömmer bort att leva för sig själv och fokuserar på att möta omgivningens förväntningar i första hand.
Det är dags att gaska upp sig en smula. Som någon nyligen nämnde i ett helt annat sammanhang "I´m not here to please".
Var rädda om er
/eva
reflektioner
2010 blev ett år då min lilla värld vändes upp och ned i mångt och mycket. Separation, nya möten, hastig sjukdom och död, nya åtaganden och ansvar. Ofta har jag ställts inför utmaningar som drivit mig fram till randen av min förmåga, både privat och professionellt. Så här i början av 2011, det nya året då förhoppningsvis livet kommer att plana ut en smula, känns det nödvändigt att stanna upp och ställa sig frågan: vad är viktigt i livet, vad vill jag göra och tillsammans med vem?
Mitt hus är ute till försäljning och det ser ut som att det kan hända saker på den fronten i veckan som ligger framör oss. Den nya lägenheten står tom och väntande på att fyllas av värme, skratt, kärlek, samvaro, samtal, dofter, vila och stimulans. Ni ska veta att jag är en lyckligt lottad kvinna med kärlek och värme omkring mig. Mina barn, som är rara och kloka individer, står för en grundtrygghet i min tillvaro. Jag hoppas och tror att jag är trygghet för dem. Den man som under året blivit min självklara kärlek har visat sig finnas där, både i 7 sorger och åtta bedrövelser och i glädje och medgång. Detta blir till förhoppningar som spirar i hjärta och sinne.
Hoppas att någon därute känner igen sig i mina relektioner och kanske får någonting ut av att läsa.
Lev väl och le mot dig själv i spegeln.
//Eva