Ett oförargligt vårtal
Nu är det vår!!!
Sa mormor Karin och då visste jag precis som liten flicka – och som älskade att vara hos min mormor och morfar - vad som skulle hända. Morfar Carl Eric vårstädade sin älskade klenod taxibilen – eller droskan som han sa. En stor svart mersa med dubbla baksäten. Det vaxades, putsades, polerades och dammsögs…det var så lacken och kromet bländade i solen. Taxiuniformen lämnades på kemtvätt och morfar var så stilig när han nymunderad stod lätt lutad mot bilen och rökte pipa som doftade av Borkum Riff.
Mormor vårstädade..allting skulle luftas och puffas och fixas. Gardiner tvättades, fönster putsades. Trädgårdsmöblerna skurades och dynorna piskades. Mormor hade en så där piskställning på baksidan av huset där det mesta inifrån mer eller mindre piskades livet ur så här på våren. (Det är en sällan skådad aktivitet nuförtiden)
Mormor vårbakade också – både till huset på Månstensvägen och till sommarstugan i Sandvik. Det doftade ljuvligt i hela grannskapet när hon gräddade skurna pepparkakor, vaniljhorn och kardemummaskorpor. Dessa underbara läckerheter som sen skulle ner i den där tredelade kakburken av plåt – om ni minns – en röd, en blå eller grön, och en ljusgul burk som sattes ihop till ett torn som prydde kaffebordet varje förmiddag klockan elva.
Våren var förknippad med arbete, arbete och åter arbete – för att rusta till sommaren..när ledigheten äntligen skulle infinna sig.Det här var en tillbakablick till sent 1960-tal, när jag var liten tjej med glugg i tandraden, långa flätor i håret och plåsterlappar på knäna..men egentligen ser det väl ganska lika dant ut idag 2011. Vi högtryckstvättar altaner, räfsar våra gräsmattor, tvättar bilar, målar staket och piffar i blomlådor och fönster.
Jag ställer mig själv frågan, jag ställer er frågan::: när tillåter vi oss att stanna upp och bara vara och blicka ut över vårens vidunderliga skönhet??? Nu när våren klär sig sådär grön igen – det som vi inte trodde var möjligt för bara några veckor sedan.
Igår – när jag åkte från Kinda härad, via Ydre och in i Tranås skulle jag stannat vid vägkanten, klivit ut i vitsippehavet och lagt mig raklång på rygg och tittat högt upp i himlen. Bara andats och tagit in vårens alla dofter. Men så gör man ju inte – eller hur? Det skulle ju sett väldigt konstigt ut, minst sagt, lite tokigt rent av.
Jag tycker vi ska vara tillåtande mot oss själva och mot varandra så här på våren – öppna våra dörrar, våra sinnen och gå ut … och bjuda in både vårens underbarheter och varandra. Inte bara jobba och rigga för det som ska komma, utan vara här och nu. Om vi stannar upp, öppnar upp så menar jag att vi också vågar tänka nya tankar, göra nya erfarenheter och nya bekantskaper som berikar oss.
Avslutningsvis några rader skaldade av August Strindberg – för så länge sedan:
Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden,
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.
GLAD VÅR ALLA Mänskobarn!!!
