Sveksamhet
Rannsakar minnena, sinnena. Hur kan jag göra dem postum rättvisa? Min mor, min bror, min far, i den ordningen.
Jag gjorde dig på ett plan så besviken mamma. Jag kunde inte hålla i tillräckligt. Inte som du förmådde. Jag lät kärleken sina, ta slut. Jag bröt upp och började om. Och ändå stod du där bakom mig, hur orkade du? Jag svek dig Anders. När jag inte redde ut din fylla, dina rus, din virrighet, din ångest. Jag undvek dig pappa. I början av demensen. När du var pinsam, plump. Jag hoppas du upplevde upprättelse mot slutet.
Jag kunde gjort oändligt mer för er tre. Dessa mina.
Mina nu; ni måste be mig se er för vilka ni är, vad ni vill ha av mig. Jag önskar inte göra er fel, inte igen.
/Eva
