evareflekterar

Ibland inträffar det faktum att jag precis i det ögonblick som jag borde antecknat något, svarat på ett mejl eller ringt upp någon glömmer att göra just det ena eller det andra momentet. Konsekvensen är obönhörlig; dubbelbokning, beskvikelse, merarbete... jag blir irriterad över mig själv och den irritationen går ofta ut över någon annan - helt oförskylld. Jag vill inte skylla på något eller någon egentligen..men ibland blir kraven på simultanförmåga lite väl höga. Ett krävande jobb, en nyflyttad, dement pappa, krav på mig själv att vara snygg, trevlig, effektiv, smart...ack! Själv därtill nyflyttad med livet fortfarande i kartong. Jag hoppas snart komma tillbaka till livet.

Kramar och tusen förlåt
/Eva

Igår lämnade jag nycklarna till hyresgästen. Har städat bort det sista av sjutton år i ett hus som bjudit på glädje, sorg, vila, arbete, gemenskap och ensamhet. Två barn har vuxit upp där. Lärt sig gå, cykla, prata, läsa, baka, sparka boll och snickra. Varje halvsned vinkel, knirrande planka, varje doft och skugga har känts bekant och hemma, trevlig och irriterande. I två omgångar har jag klattrat på stegar, flyttat bockar och släpat runt med med burkar och penslar. Blivit gul och grön både här och där. Många vänner har ätit, druckit, sjungit och festat här. Drömmar har drömts och planer har smitts. Idag är det tömt på våra liv. Nya drömmar och upplevelser står på tur. Min förhoppning är stark..hoppas det räcker långt.

/Eva