socialt begåvad eller osjälvständig
Jag får ofta höra att jag ser snäll ut, verkar glad, utåtriktad, social..det är väl okej. Men jag försöker mitt i detta mesiga flow vara målinriktad och drivande. Hur går detta till då? Det hela handlar om att jag inte har den minsta lust att driva något bara för att få rätt eller heller vara till lags. Allting måste ju ha ett syfte! Min ledarstil, ja, jag jobbar ju som chef jag försöker inte låta pretto, är vad skulle vilja definiera som demokratisk. Jag sår ett frö, presenterar en idé, och vill sen höra och verkligen rådbråka hur de som ska åstadkomma verkstad resonerar. Om inte alla är med blir det inte bra, inte roligt, inte "lönsamt".
Jag fungerar nog ungefärligen likadant privat. Jag vill ha synpunkter, mothugg, resonemang om vad, hur och varför vi ska göra. Varför skulle just min väg vara den rätta? Även om jag vet åt vart jag vill så kan jag ju missa en massa nyttigt och roligt om jag bara kör på.
När jag kommer till min 86-åriga pappa lämnar jag över som aldrig annars. Jag vilar i hans "mood". Idag ville han sjunga - och som vi sjöng! Han hmmade så konstigt när jag kom. Flera gånger..som om han tog sats för att säga något. Men istället sjöng han..med sin mörka, mjuka bas. En läsarsång. Jag kunde refrängen och sjöng med. Tanter och personal i allrummet häpnade, gapade, kapitulerade och hängde på. Pappa hade lyssnat till "armen" dagen innan och var fortfarande liksom hänryckt. Sen pratade han som sitt barndoms Rocklunda utanför Motala, om isen han var tvungen att gå över till skolan, om Jakob (farfar) som var så sträng.
Som jag har sagt förut, man lär sig mycket om sig själv genom att se andra.
Kramar
Eva
