Min Mor
När jag var liten skyddade du mig från allt ont. Du röt ilsket åt vicevärden som skällde ut mig när jag gått över gräset. Du satt i kapprummet när jag var på lekskolan för att du lovat mig det. Du smet inte iväg som fröken föreslog. Du ville jag skulle känna mig trygg. Du tröstade mig, stöttade mig när jag som tonåring blev mobbad. Du åkte många mil när jag flyttat hemifrån och ändå behövde din famn. När jag ringde och inte fick fram ett ljud av förtvivlan kom du. När jag som ung mamma kände mig osäker fanns du där med råd och uppmuntran. När jag brutit upp från förhållanden har du lyssnat och lidit med mig.
Min trygga, lugna, milda och djupt älskade mamma rycktes bort så hastigt. Jag saknar dig så. Jag är vilsen utan dig.
Kramar
/Eva
Vit flagg
Det ovan beskrivna är ett ständigt återkommande scenario i min tillvaro. Den koncentration som krävs ställer mitt medvetande på stora prov. När kan jag tillåta mog att reagera från magen? När kan jag sikta lägre och låta omgivningen ta över?
Jag hissar i andetaget vit flagg, jag drar mig tillbaka. Jag återkommer.
/eva
min far
Han var stor, stark, glad, sträng och nästan aldrig hemma. Som fem-sexåring träffade jag honom oftast när han kom hem på "middag" som vi idag kallar lunch. Han doftade oljigt medan han strök de bångstyriga lockarna bakåt med stora, sträva, skitiga nävar. En potatis spetsades på gaffeln och skalet drogs av i långa, gråbruna och rykande remsor, han svor till när tummen brändes. Det byttes inte många ord mellan oss.
Vid sällsynta tillfällen var vi ensamma hemma pappa och jag. En sådan gång inträffade i Sandvik när mamma skjutsade mormor och morfar till stan, de skulle resa till Medelhavet. Mörka moln tornade upp sig över Torpön och vita gäss rullade in i viken. Pappa och jag gömde oss únder filtar i sovrummet bakom köket. Han berättade om Dusse, den korsning mellan pudel och jakthund han växte upp med. Det dundrade, blixtrade och regnet piskade. Jag kröp in i pappas famn som doftade lätt av dagens sol och svett. Han hade semester i tre långa veckor. Han log och de vackra smilgroparna gjorde ansiktet snällt.
Jag kände knappt min pappa när jag växte upp, han blev ännu mer främmande när jag beträdde tonåringens vindlande stigar. Som ung kvinna upplevde jag en dag att han respekterade mig..jag undrade varför. Han gick sex år i folkskola, växte upp i ett statarhem, arbetade hårt som slaktardräng.. han var fyrtio när jag föddes. Det är dags att lära känna pappa..
Kramar
/eva
I´m not here to please
Det råder inga tvivel om att vi alla hamnar inför faktum att anpassa oss, våra åsikter, vårt leverne. Många gånger är detta av godo. Jag såväl som du behöver stötas och blötas mot andra åsikter och förhållningssätt än enbart de egna. I annat fall utvecklas vi inte.
Någon gång händer det att både egna och andras krav på anpassning får negativa, för att inte säga ödesdigra, konsekvenser. En krypande känsla av olust sprider sig i kroppen när jag tänker på hur fel det kan gå om någon ideligen gör våld på sig själv. Men det kan vara så lekande lätt att hamna i den situationen; en situation av självutplåning på flera plan. Man väntar, väntar och lyssnar, avvaktar - och dröjer därmed med att uppfylla sina egna önskningar och behov. Man glömmer bort att leva för sig själv och fokuserar på att möta omgivningens förväntningar i första hand.
Det är dags att gaska upp sig en smula. Som någon nyligen nämnde i ett helt annat sammanhang "I´m not here to please".
Var rädda om er
/eva
reflektioner
2010 blev ett år då min lilla värld vändes upp och ned i mångt och mycket. Separation, nya möten, hastig sjukdom och död, nya åtaganden och ansvar. Ofta har jag ställts inför utmaningar som drivit mig fram till randen av min förmåga, både privat och professionellt. Så här i början av 2011, det nya året då förhoppningsvis livet kommer att plana ut en smula, känns det nödvändigt att stanna upp och ställa sig frågan: vad är viktigt i livet, vad vill jag göra och tillsammans med vem?
Mitt hus är ute till försäljning och det ser ut som att det kan hända saker på den fronten i veckan som ligger framör oss. Den nya lägenheten står tom och väntande på att fyllas av värme, skratt, kärlek, samvaro, samtal, dofter, vila och stimulans. Ni ska veta att jag är en lyckligt lottad kvinna med kärlek och värme omkring mig. Mina barn, som är rara och kloka individer, står för en grundtrygghet i min tillvaro. Jag hoppas och tror att jag är trygghet för dem. Den man som under året blivit min självklara kärlek har visat sig finnas där, både i 7 sorger och åtta bedrövelser och i glädje och medgång. Detta blir till förhoppningar som spirar i hjärta och sinne.
Hoppas att någon därute känner igen sig i mina relektioner och kanske får någonting ut av att läsa.
Lev väl och le mot dig själv i spegeln.
//Eva
