Trevande
Ännu ett år har gått. Som om den skulle hjälpa. Tiden. På något plan gör den det. Saker sker som låter ytan komma närmare. Jag jobbar på. Tar tag. Driver processer framåt. Lirkar, trevar, strävar och kör ner huvudet mot blåsten. Orkar. Mina älskade finns runt mig. Ett litet barn har tagit sig fram till mitt hjärta. Mina stora barn har lagt sina varma händer runt mitt bråkade sinne. En man är nära mig, delar min vardag. En distans har smugit sig in som i någon mån lindrar men saknaden är där påtaglig och ömmande. Det är väl bara så det ska vara, eller?
/Eva
