Lite kantstött
Jag borde vid det här laget vara klok och vis, sansad och balanserad, lugn och harmonisk - men - det ligger liksom inte riktigt för mig. Varje sorg, chock, uppbrott, svek, lyckoupplevelse, salighetsrus och överraskning drabbar mig med full kraft som vore jag en ung flicka. Att vid 47 års ålder fortfarande ha drömmar är kanske väl löjligt, men jag skulle inte överleva utan dem.
Jag får ibland höra att min långa erfarenhet, min gedigna utbildning och min breda kompetens borgar för långsiktighet och trygghet i de flesta sammanhang - jo, jo..det är jag inte på långa vägar själv övertygad (vilket jag inte bör ta med i ett CV!) om.
Jag resonerar ofta med mig själv att jag borde veta bättre efter alla törnar livet bjudit på men samtidigt förnimmer jag att sinnena såväl som kroppen liksom spjärnar emot likgiltigheten inför förändringar som annars lurar på alla fronter.
Jag vågar fortfarande tro att framtiden erbjuder spännande utmaningar, inte bara bistra tillrättalägganden. Jag vill och vågar tro på lyckan och kärleken. Jag älskar, avskyr, engagerar mig, precis som jag ibland undviker och avstår med samma glöd som tidigare. Jag vill inte ha tråkigt, jag vill inte bli tråkig. Jag har visioner och Gu bevare oss pretantioner. Kalla mig naiv, löjlig eller blåögd, gärna! Det här är jag.
Lev väl och lev fullt.
/Eva
