Ensam kvar
När jag var liten ville jag gifta mig med min pappa. Han var trygg, stor och stark och rolig. En sån pappa gjorde mig stolt och glad. Min mamma stod för lugnet och behagligheten i tillvaron. Hon nynnade sånger mjukt i mitt öra, hon strök pannan med mjuk, sval hand och hon lagade mat som smakade himmelskt. Min vackre storebror var äventyret personifierat. Aldrig visste man bad som kunde ske, och jag fick alltid vara med. Ett av mina tidigaste minnen handlar om promenad till Gunnars Frukt, med handen i Anders sträva buspojksnäve, salta grodor och klättring uppför klippan bredvid Sobelpäls.
Åren gick. Jag blev stor. Jag är medelålders och alla tre har lämnat mig. Det gick så fort. Jag hann bli ert stöd i livet, i alla fall ibland. Jag saknar er så oändligt.
/er Eva (Libban)
