evareflekterar

När jag var liten ville jag gifta mig med min pappa. Han var trygg, stor och stark och rolig. En sån pappa gjorde mig stolt och glad. Min mamma stod för lugnet och behagligheten i tillvaron. Hon nynnade sånger mjukt i mitt öra, hon strök pannan med mjuk, sval hand och hon lagade mat som smakade himmelskt. Min vackre storebror var äventyret personifierat. Aldrig visste man bad som kunde ske, och jag fick alltid vara med. Ett av mina tidigaste minnen handlar om promenad till Gunnars Frukt, med handen i Anders sträva buspojksnäve, salta grodor och klättring uppför klippan bredvid Sobelpäls.

Åren gick. Jag blev stor. Jag är medelålders och alla tre har lämnat mig. Det gick så fort. Jag hann bli ert stöd i livet, i alla fall ibland. Jag saknar er så oändligt.

/er Eva (Libban)

Jag borde vid det här laget vara klok och vis, sansad och balanserad, lugn och harmonisk - men - det ligger liksom inte riktigt för mig. Varje sorg, chock, uppbrott, svek, lyckoupplevelse, salighetsrus och överraskning drabbar mig med full kraft som vore jag en ung flicka. Att vid 47 års ålder fortfarande ha drömmar är kanske väl löjligt, men jag skulle inte överleva utan dem.

Jag får ibland höra att min långa erfarenhet, min gedigna utbildning och min breda kompetens borgar för långsiktighet och trygghet i de flesta sammanhang - jo, jo..det är jag inte på långa vägar själv övertygad (vilket jag inte bör ta med i ett CV!) om. 

Jag resonerar ofta med mig själv att jag borde veta bättre efter alla törnar livet bjudit på men samtidigt förnimmer jag att sinnena såväl som kroppen liksom spjärnar emot likgiltigheten inför förändringar som annars lurar på alla fronter.

Jag vågar fortfarande tro att framtiden erbjuder spännande utmaningar, inte bara bistra tillrättalägganden. Jag vill och vågar tro på lyckan och kärleken. Jag älskar, avskyr, engagerar mig, precis som jag ibland undviker och avstår med samma glöd som tidigare. Jag vill inte ha tråkigt, jag vill inte bli tråkig. Jag har visioner och Gu bevare oss pretantioner. Kalla mig naiv, löjlig eller blåögd, gärna! Det här är jag.

Lev väl och lev fullt.
/Eva 

Nu är det vår!!!

 Sa mormor Karin och då visste jag precis som liten flicka – och som älskade att vara hos min mormor och morfar -  vad som skulle hända. Morfar Carl Eric vårstädade sin älskade klenod taxibilen – eller droskan som han sa. En stor svart mersa med dubbla baksäten. Det vaxades, putsades, polerades och dammsögs…det var så lacken och kromet bländade i solen. Taxiuniformen lämnades på kemtvätt och morfar var så stilig när han nymunderad stod lätt lutad mot bilen och rökte pipa som doftade av Borkum Riff.

 Mormor vårstädade..allting skulle luftas och puffas och fixas. Gardiner tvättades, fönster putsades. Trädgårdsmöblerna skurades och dynorna piskades. Mormor hade en så där piskställning på baksidan av huset där det mesta inifrån mer eller mindre piskades livet ur så här på våren. (Det är en sällan skådad aktivitet nuförtiden)

 Mormor vårbakade också – både till huset på Månstensvägen och till sommarstugan i Sandvik. Det doftade ljuvligt i hela grannskapet när hon gräddade skurna pepparkakor, vaniljhorn och kardemummaskorpor. Dessa underbara läckerheter som sen skulle ner i den där tredelade kakburken av plåt – om ni minns – en röd, en blå eller grön, och en ljusgul burk som sattes ihop till ett torn som prydde kaffebordet varje förmiddag klockan elva.

 Våren var förknippad med arbete, arbete och åter arbete – för att rusta till sommaren..när ledigheten äntligen skulle infinna sig.Det här var en tillbakablick till sent 1960-tal, när jag var liten tjej med glugg i tandraden, långa flätor i håret och plåsterlappar på knäna..men egentligen ser det väl ganska lika dant ut idag 2011. Vi högtryckstvättar altaner, räfsar våra gräsmattor, tvättar bilar, målar staket och piffar i blomlådor och fönster.

  Jag ställer mig själv frågan, jag ställer er frågan::: när tillåter vi oss att stanna upp och  bara vara och blicka ut över vårens vidunderliga skönhet??? Nu när våren klär sig sådär grön igen – det som vi inte trodde var möjligt för bara några veckor sedan.

 Igår – när jag åkte från Kinda härad, via Ydre och in i Tranås skulle jag stannat vid vägkanten, klivit ut i vitsippehavet och lagt mig raklång på rygg och tittat högt upp i himlen. Bara andats och tagit in vårens alla dofter. Men så gör man ju inte – eller hur? Det skulle ju sett väldigt konstigt ut,  minst sagt, lite tokigt rent av.

 Jag tycker vi ska vara tillåtande mot oss själva och mot varandra så här på våren – öppna våra dörrar, våra sinnen och gå ut … och bjuda in  både vårens underbarheter och varandra. Inte bara jobba och rigga för det som ska komma, utan vara här och nu. Om vi stannar upp, öppnar upp så menar jag att vi också vågar tänka nya tankar, göra nya erfarenheter och nya bekantskaper som berikar oss.

 Avslutningsvis några rader skaldade av August Strindberg – för så länge sedan:

 Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden,
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.

 GLAD VÅR ALLA Mänskobarn!!!

Jag får ofta höra att jag ser snäll ut, verkar glad, utåtriktad, social..det är väl okej. Men jag försöker mitt i detta mesiga flow vara målinriktad och drivande. Hur går detta till då? Det hela handlar om att jag inte har den minsta lust att driva något bara för att få rätt eller heller vara till lags. Allting måste ju ha ett syfte! Min ledarstil, ja, jag jobbar ju som chef jag försöker inte låta pretto, är vad skulle vilja definiera som demokratisk. Jag sår ett frö, presenterar en idé, och vill sen höra och verkligen rådbråka hur de som ska åstadkomma verkstad resonerar. Om inte alla är med blir det inte bra, inte roligt, inte "lönsamt".

Jag fungerar nog ungefärligen likadant privat. Jag vill ha synpunkter, mothugg, resonemang om vad, hur och varför vi ska göra. Varför skulle just min väg vara den rätta? Även om jag vet åt vart jag vill så kan jag ju missa en massa nyttigt och roligt om jag bara kör på.

När jag kommer till min 86-åriga pappa lämnar jag över som aldrig annars. Jag vilar i hans "mood". Idag ville han sjunga - och som vi sjöng! Han hmmade så konstigt när jag kom. Flera gånger..som om han tog sats för att säga något. Men istället sjöng han..med sin mörka, mjuka bas. En läsarsång. Jag kunde refrängen och sjöng med. Tanter och personal i allrummet häpnade, gapade, kapitulerade och hängde på. Pappa hade lyssnat till "armen" dagen innan och var fortfarande liksom hänryckt. Sen pratade han som sitt barndoms Rocklunda utanför Motala, om isen han var tvungen att gå över till skolan, om Jakob (farfar) som var så sträng.

Som jag har sagt förut, man lär sig mycket om sig själv genom att se andra.
Kramar
Eva

Idag träffade jag min bror helt kort. Vi var på samma föreläsning. En pensionerad gudsman berättade om hur han under åren haft kontakt med långtidsdömda fångar i form av 30 dagars retreat- Fångar som småningom insett att de inte är ett med sina gärningar. Det var intressant, men det som nu så här efteråt bråkar mitt sinne är mötet med min bror Anders.

Jag har allt man kan önska, han har nästan ingenting.
Jag har hälsan, underbara barn, en ljuvlig man att älska och bli älskad av, ett utmanande och välbetalt arbete.

Anders lever i ohälsa, missbruk, sociala svårigheter, inget arbete, ingen inkomst.
Det Anders har, det får ingen någonsin glömma, är ett intellekt som överlevt alla påfrestningar. Han är en allmänbildad och intelligent människa men utrustad med ett synnerligen dåligt självförtroende. Så olika kan lotterna bli i livet för två syskon som kramats och uppfostrats av samma föräldrar.

Kramar
/Eva

en känsla av overklighet, men ändå så påtaglig
en visshet, men omöjlig att förstå
krävande, hettande, tärande, längtande, gnagande, gungande

pågående?
avvärjande..

paus

När jag var liten skyddade du mig från allt ont. Du röt ilsket åt vicevärden som skällde ut mig när jag gått över gräset. Du satt i kapprummet när jag var på lekskolan för att du lovat mig det. Du smet inte iväg som fröken föreslog. Du ville jag skulle känna mig trygg. Du tröstade mig, stöttade mig när jag som tonåring blev mobbad. Du åkte många mil när jag flyttat hemifrån och ändå behövde din famn. När jag ringde och inte fick fram ett ljud av förtvivlan kom du. När jag som ung mamma kände mig osäker fanns du där med råd och uppmuntran. När jag brutit upp från förhållanden har du lyssnat och lidit med mig.

Min trygga, lugna, milda och djupt älskade mamma rycktes bort så hastigt. Jag saknar dig så. Jag är vilsen utan dig.

Kramar
/Eva