evareflekterar

Första gången jag kom hit var jag tio dagar gammal. Det regnade hela den midsommarhelgen och mamma tröttnade på att vara inomhus med två barn på 20 kvadratmeter. Nästa sommar lärde jag mig gå och fick bra fart nedför kullen och ut på bryggan. Mammas hjärta i halsgropen med mig i livsfarlig lutning och storebror mer under ytan än över. Som treåring tog jag mina första riktiga simtag och innan sommaren var slut simmade jag hela 25 meterssträckan som mättes upp mellan vår brygga och grannarnas tomthörnsten. Härute har jag plockat blommor med mamma, hallon med mormor, fiskat och vattenbusat med storebror, skjutit luftgevär med pappa och vaxat morfars taxibil. Jag har tillbringat eftermiddagar i bilen då åskan dundrat, många lyckliga stunder i lekstugan med grannens Birgitta, tagit otaliga turer på kantarelljakt, begått genomsvettiga roddturer och njutit många grillkvällar.

Att glida ner i vattnet i morgonsolen och ta kraftiga simtag rakt ut i sjön vederkvicker på ett oöverträffat sätt. Här har få måsten regerat och som jag känner frid och ro härute finns ingen annanstans i världen. Idag var vyn utöver Torpön lika betagande som alltid. Luften lika ljuvligt frisk. Solen som alltid starkare än inne i stan. Hela stället vittnar om ett övergivande, ett vemod och en längtan efter en varsam hand. Ni alla som funnits därute; Morfar Carl Eric, mormor Karin, farbror Lennart, tant Inger, storebror Anders, mamma Mona - jag behöver bara lite tid att vänja mig vid att klara av det utan er.

/Eva