evareflekterar

Nu är det vår!!!

 Sa mormor Karin och då visste jag precis som liten flicka – och som älskade att vara hos min mormor och morfar -  vad som skulle hända. Morfar Carl Eric vårstädade sin älskade klenod taxibilen – eller droskan som han sa. En stor svart mersa med dubbla baksäten. Det vaxades, putsades, polerades och dammsögs…det var så lacken och kromet bländade i solen. Taxiuniformen lämnades på kemtvätt och morfar var så stilig när han nymunderad stod lätt lutad mot bilen och rökte pipa som doftade av Borkum Riff.

 Mormor vårstädade..allting skulle luftas och puffas och fixas. Gardiner tvättades, fönster putsades. Trädgårdsmöblerna skurades och dynorna piskades. Mormor hade en så där piskställning på baksidan av huset där det mesta inifrån mer eller mindre piskades livet ur så här på våren. (Det är en sällan skådad aktivitet nuförtiden)

 Mormor vårbakade också – både till huset på Månstensvägen och till sommarstugan i Sandvik. Det doftade ljuvligt i hela grannskapet när hon gräddade skurna pepparkakor, vaniljhorn och kardemummaskorpor. Dessa underbara läckerheter som sen skulle ner i den där tredelade kakburken av plåt – om ni minns – en röd, en blå eller grön, och en ljusgul burk som sattes ihop till ett torn som prydde kaffebordet varje förmiddag klockan elva.

 Våren var förknippad med arbete, arbete och åter arbete – för att rusta till sommaren..när ledigheten äntligen skulle infinna sig.Det här var en tillbakablick till sent 1960-tal, när jag var liten tjej med glugg i tandraden, långa flätor i håret och plåsterlappar på knäna..men egentligen ser det väl ganska lika dant ut idag 2011. Vi högtryckstvättar altaner, räfsar våra gräsmattor, tvättar bilar, målar staket och piffar i blomlådor och fönster.

  Jag ställer mig själv frågan, jag ställer er frågan::: när tillåter vi oss att stanna upp och  bara vara och blicka ut över vårens vidunderliga skönhet??? Nu när våren klär sig sådär grön igen – det som vi inte trodde var möjligt för bara några veckor sedan.

 Igår – när jag åkte från Kinda härad, via Ydre och in i Tranås skulle jag stannat vid vägkanten, klivit ut i vitsippehavet och lagt mig raklång på rygg och tittat högt upp i himlen. Bara andats och tagit in vårens alla dofter. Men så gör man ju inte – eller hur? Det skulle ju sett väldigt konstigt ut,  minst sagt, lite tokigt rent av.

 Jag tycker vi ska vara tillåtande mot oss själva och mot varandra så här på våren – öppna våra dörrar, våra sinnen och gå ut … och bjuda in  både vårens underbarheter och varandra. Inte bara jobba och rigga för det som ska komma, utan vara här och nu. Om vi stannar upp, öppnar upp så menar jag att vi också vågar tänka nya tankar, göra nya erfarenheter och nya bekantskaper som berikar oss.

 Avslutningsvis några rader skaldade av August Strindberg – för så länge sedan:

 Välkommen åter, snälla sol, som jagat nordanvinden,
nu har du sovit sen i fjol och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg, så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol, lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol, nu dansas hela natten.

 GLAD VÅR ALLA Mänskobarn!!!

Första gången jag kom hit var jag tio dagar gammal. Det regnade hela den midsommarhelgen och mamma tröttnade på att vara inomhus med två barn på 20 kvadratmeter. Nästa sommar lärde jag mig gå och fick bra fart nedför kullen och ut på bryggan. Mammas hjärta i halsgropen med mig i livsfarlig lutning och storebror mer under ytan än över. Som treåring tog jag mina första riktiga simtag och innan sommaren var slut simmade jag hela 25 meterssträckan som mättes upp mellan vår brygga och grannarnas tomthörnsten. Härute har jag plockat blommor med mamma, hallon med mormor, fiskat och vattenbusat med storebror, skjutit luftgevär med pappa och vaxat morfars taxibil. Jag har tillbringat eftermiddagar i bilen då åskan dundrat, många lyckliga stunder i lekstugan med grannens Birgitta, tagit otaliga turer på kantarelljakt, begått genomsvettiga roddturer och njutit många grillkvällar.

Att glida ner i vattnet i morgonsolen och ta kraftiga simtag rakt ut i sjön vederkvicker på ett oöverträffat sätt. Här har få måsten regerat och som jag känner frid och ro härute finns ingen annanstans i världen. Idag var vyn utöver Torpön lika betagande som alltid. Luften lika ljuvligt frisk. Solen som alltid starkare än inne i stan. Hela stället vittnar om ett övergivande, ett vemod och en längtan efter en varsam hand. Ni alla som funnits därute; Morfar Carl Eric, mormor Karin, farbror Lennart, tant Inger, storebror Anders, mamma Mona - jag behöver bara lite tid att vänja mig vid att klara av det utan er.

/Eva

Jag förstår vad som hänt redan när polisbilen stannar utanför..de ringer på, två polismänniskor som kommer med dåliga nyheter."Handlar det om Anders?" frågar jag. "Vi har tråkiga nyheter, får vi komma in?" De kliver in i köket, sätter sig ned, skruvar på sig och levererar: "tyvärr kan vi meddela att din bror hittades död för några timmar sedan." Detta har jag på flera sätt varit beredd på i nära 25-års tid, men ändå stelnar jag. Jag har fått likadana besked flera gånger förut och alla dessa; morfar Karl-Erik, en tidigare sambo Lars G S, mormor Karin, en nära körkamrat Jocke, min djupt älskade mamma Mona som så hastigt gick bort i somras...tårarna trillar ner för kinderna och alla sorgekänslor slår in i mellangärdet med full kraft. Anders är borta. Min storebror som vid tolv års ålder köpte mig ett dockskåp för sin första lön som tidningsbud. Min vackre, smarte storebror som hade ett sånt förunderligt sinne för skönhet, som tecknade så fantastiskt, som lärde mig älska Zappa. Anders du fattas mig, tro absolut ingenting annat. Jag har förbannat ditt missbruk, dina olater, ditt sätt att bara dyka upp när det krisar..men du fattas mig. Ingen som du har förstått min oro för mor och far, ingen som du har förstått mig och min rastlöshet, min strävan..du kallade mig en gång nyligen för din drottning. Du var min älskade storebror vad du än hittade på, mammas lilla pojke, pappas rejäla grabb. Tro ingenting annat brorsan. Idag i Sandvik kände jag dig där, bredvid mamma i träsoffan framör stugan på kullen. Ni två är i en annan dimension nu, hoppas ni är tillsammans utan oron, utan smärtan. /er Eva