evareflekterar

Han var stor, stark, glad, sträng och nästan aldrig hemma. Som fem-sexåring träffade jag honom oftast när han kom hem på "middag" som vi idag kallar lunch. Han doftade oljigt medan han strök de bångstyriga lockarna bakåt med stora, sträva, skitiga nävar. En potatis spetsades på gaffeln och skalet drogs av i långa, gråbruna och rykande remsor, han svor till när tummen brändes. Det byttes inte många ord mellan oss.

Vid sällsynta tillfällen var vi ensamma hemma pappa och jag. En sådan gång inträffade i Sandvik när mamma skjutsade mormor och morfar till stan, de skulle resa till Medelhavet. Mörka moln tornade upp sig över Torpön och vita gäss rullade in i viken. Pappa och jag gömde oss únder filtar i sovrummet bakom köket. Han berättade om Dusse, den korsning mellan pudel och jakthund han växte upp med. Det dundrade, blixtrade och regnet piskade. Jag kröp in i pappas famn som doftade lätt av dagens sol och svett. Han hade semester i tre långa veckor. Han log och de vackra smilgroparna gjorde ansiktet snällt.

Jag kände knappt min pappa när jag växte upp, han blev ännu mer främmande när jag beträdde tonåringens vindlande stigar. Som ung kvinna upplevde jag en dag att han respekterade mig..jag undrade varför. Han gick sex år i folkskola, växte upp i ett statarhem, arbetade hårt som slaktardräng.. han var fyrtio när jag föddes. Det är dags att lära känna pappa..

Kramar
/eva